Aut Adryan aut nihil!

1.

Som ett osynligt fotspår hade jag, polacken, med mitt liv varit en tröstlös vandrare i Zarathustras skugga. Detta hade lämnat en för mig lika osynlig brinnande tår av svavel i mitt hjärtat och gjort mig hjärtlös - jag hade blivit en vilja. Om jag överhuvudtaget hade en ledtråd om att något saknades i mitt liv så var det nog den där ständiga smaken av oförståelse och den stickande känslan av äckel som slog in skallen på mig varje gång jag såg någon skratta eller le. Det var då hämnaren föddes inuti  mig och dog på korset, draken var nu lös för att i kontrollbar vrede bränna ihjäl alla mödrar som ömt vårdar det nya liv som sparkar och slår dem vördnadsfullt i magen.

Till min familj hade jag anlänt med en av dödens sex ryttare, jag hade givits till låns till min moder av min älskvärda herre enbart för att uppfostras och när tiden var mogen skulle man komma att skicka efter mig och med rätt kräva tillbaka sin nykläckt inkvisitor. Allt detta skulle göra mig till en slags mänsklig abstraktion och om du mot förmodan skulle lära känna mig så skulle du sväljas djupt av mänsklighetens mystik. Du skulle till din fasa upptäcka en solförmörkelse framför dig och du skulle falla ner i ett evigt svarthål där du konstant ställer dig frågan: vad finns bortom hans mörker? Där finns jag, men det svaret avslöjas aldrig, eftersom du redan gått vilse och ramlat av planeten i jakt efter mig - så var finns du nu?

Jag var en sällsynt, men mäktig varelse som inte hade fötts ur min moders uppfläkta vagina. Nej, min födelse skede som sexåring. samma dag min fader hade förvandlats till djävulen; och tvingat mig den sexåriga pojken att, med gråten i halsen, säga: ”Ett barn glömmer aldrig sina föräldrars synder, pappa.”
Det var vid juletid all magi hände, jag hade som traditionen krävde av mig, gömt mig på toaletten i protest mot att bli hämtad av min fader och bortförd till hans lägenhet i staden.  jag hatade denna djävulslya där min fader knullade sina horor, och synden viskade till mig i  väggarna: ”ett äpple, särskilt inte ett dåligt äpple som du, faller sällan; om inte aldrig långt ifrån sitt träd - så kom nu och slicka den där unga skökans rödsvulstiga fitta exakt som du; din faders först födda som sig bör.”

Hur som helst, som av en slump hade jag denna gång valt som gömställe den tolett i herrgården som hade bäst uppsikt över ytterdörren, så när jag hörde jublet av aktivitet vid den svarta dörren längre ner i den ljusa korridoren, smög min kropp sig fram och så tyst jag kunde putade jag upp toalettdörren och spanade nyfiket in i mellan den rosaskimrande springan som nu uppenbarade sig framför mig.
Jag kunde se skuggor av två fötter röra sig i ljuset som brutit sig in under ytterdörren och som nu skrattade på min bekostnad, samtidigt såg jag min mor trycka sin kind mot den stängda dörren och viska saker till gestalten på andra sidan. Självklart förstod jag vem denna skuggvarelse var och självklart visste jag att han skulle överge mig nu när han så enkelt fick chansen, han var ju en ryggradslös insekt med dinglande kuk som utan ord svek och bedrog, men som framförallt alltid gav upp när minsta motstånd i hans väg uppdagades. Han skulle komma lägga presenten på trappan, sätta på sig hatten, knyta halsduken, vända på klacken och gå ifrån mig - så jag hade redan stängt toalettdörren bakom mig och andades nu tungt i ensamhetens härlighet.

...Det var samme fader som om nätterna med en djävulshunds gläfsande och en stank av kåthet trängde sig objuden in till ditt rosafärgade rum, inte längre än ett par steg ifrån mitt  - hur ska jag någonsin kunna be om ursäkt till dig, min älskade, när jag är monstret i ditt liv avkomma?
När jag vaknade upp ur denna självömkande muntorrhet bar jag honom på ryggen. Vi stod nedanför fönstret till den uttnytjade flickans rum. Hennes tystnad fick oss spyfärdiga men ingen av oss hade förmågan att spy ut världen.
”Kom så går vi hem. Jag mår illa,” sa dvärgen med smak av apati på den svarta tungan. Vi gick hem för att äta kyckling och dricka vatten - lika mycket som en anorektiker, för att spy upp all ondska. ALL ONDSKA! Som vi ser i faderns ögon - din slemmiga kukjävel...

Det var i vuxen ålder jag på oändliga små, labyrint liknade bergsstigar hade lyckades med bedriften att irra mig fram till det vakna berget, väl där hade jag upp i skyn framför mig börjat svamla febrigt: ”Å, du store Zarathustra. Människan bortom människan hjälp mig.”
På ett träd lät en satyr i hemlighet sina naglar rispa in följande budskap i den blödande barken, efter att han i lönndom hade betraktat mig: ”Profeter kommer aldrig från skolbänkar, utan enbart från bergen!”