Aut Adryan aut nihil!

Publicerad i Läsarnas Fria Tidning 2008-01-07 - Länk.

Denna krönika ägnar sig åt att ställa frågan, vad är jämställdhet och är det alltid så att jämställdhet uppnås bäst genom att människor likställs med varandra? Kan det aldrig vara så att vissa gruppers jämställdhet är beroende av att ta fasta på sin särart?

 

Enda sen den franska revolutionen i slutet av 1700-talet, så har den västerländska människan varit fast i en förfärligt skev uppfattning om vad jämställdhet är för något och hur man egentligen skapar rättvisa mellan människor. Man är, som jag ser det, ett offer för en allvarlig begreppsförskjutning, där äpplet blivit ett päron och päronet ett äpple.

Denna s.k. begreppsförskjutning, där jämställdhet har gjorts till att bli det samma som jämlikhet har hängt med till våra dagar. Detta faktum ställer, enligt mig, nu till allvarliga problem i vår tid för de grupper vars jämställdhet inte uppnås bäst genom jämlikhet. Och var detta problem är mest tydligt i frågan: "Hur ska funktionshindrade och kvinnor i dagens samhälle bäst kunna försvara sig i en civilisation vars fundament vilar på våld mot dem?"

Låt mig förklara.

 

När den franska revolutionen med sina liberala värderingar, så som de franska filosoferna Rousseau (1712-1778) och Voltaire (1694-1778) uttolkade dem, genomfördes så utgick revolutionen från att jämställdhet för människan - läs underklassen, var liktydigt med jämlikhet - läs likhet, med de manliga och det icke-funktionshindrade normerna och värderingarna. Javisst, var den franska revolutionen ett steg i rätt riktning för den moderna människan, när det gällde omkullkastandet av den då rådande absoluta monarkin runt om i Europa och självaste katalysatorn för införandet av den senare demokratiska parlamentarismen. Men när det gällde jämställdheten mellan människor kan man ställa sig skeptiskt till revolutionens förträfflighet. För som alla vet, trots att det fanns en uppsjö av prominenta kvinnliga revolutionärer, som kopplade samman sin frigörelse med revolutionen, så hände det inte särskilt mycket jämställdhetsmässigt för den franska kvinnan efter det att revolutionen genomförts. Besvikelsen över detta kan man bland annat läsa i den engelska filosofen Wollstonecraft (1759-1797) analys av revolutionen, "An Historical and Moral View of the French Revolution." från 1794.

Nu till poängen för denna krönika. Jag är generellt motståndare till vapen i ett civiliserat samhälle, speciellt med tanke på hur den amerikanska vapenreligionen idag uttrycker sig, då den i mina ögon, inte är annat än en snuskig manschauvinism. - Där vapen, hur konstigt det än låter, betraktas vara bättre "kvinnor" än verkliga kvinnor eftersom de anses vara mer kontrollerbara och mer pålitliga när det gäller att tillfredställa mannen. Detta är inget annat än en patriarkal vapendyrkan vars funktion är att våldet mot kvinnor och barn ska upprätthållas, samt att det amerikanska "vilda västern" machoidealet ska få fortgå.

 

Men är inte detta jag nyss nämnt ett utmärkt exempel på att i vapen i sig är ett manligt uttryck?

 

Nej, jag hävdar tillskillnad från vissa feministiska forskare och teoretiker, att det inte är bevisat att matriarkaliska samhällsstrukturer per automatik är fredligare än patriarkala samhällsstrukturer. Jag är inte heller beredd att ge nån galen biologism rätt, genom att säga att kvinnor är mindre våldsamma än män bara för att de föder barn, då det inte finns någon vetenskaplig studie som varken bevisar detta eller exempelvis att testestoron gör män mer våldsam. Detta är tyvärr enbart ett uttryck av s.k. ressentiment, ett önsketänkande, där den förtryckta gruppen, i det här fallet kvinnor, har behov att definiera sig själva som "godare" än sin manliga förtryckare.

 

Hur som helst, som ni kan förstå så definierar jag inte vapen som något patriarkaliskt eller som ett brutalt uttryck av en icke-funktionshinderkultur. Nej, jag är faktiskt som funktionshindrad smartare än så. Jag väljer hellre att förespråka rätten för kvinnor och funktionshindrade att få bära vapen! - Då menar jag enbart kvinnor och funktionshindrade eftersom detta tillsynes extrema förslag är, hör och häpna nödvändigt för vår jämställdhet. Varför tycker jag så här? Därför att, som jag tidigare skrev, behöver vissa grupper för sin totala jämställdhet faktiskt ta fasta på sin särart, inte sin jämlikhet med förtryckaren, för att uppnå äkta rättvisa.

 

Som avslutning, så är jag övertygad att jämställdhet likställd med jämlikhet, enligt den franska modellen, är en bluff. Eftersom den är en jämställdhet enbart konstruerad för att tillgodose männens och icke-funktionshindrades villkor på jämställdhet.

 

Adryan Linden

Publicerad i Läsarnas Fria Tidning 2007-10-04 - Länk.

 

Jag har ända sen det blev "inne" med växthuseffekten och att vara miljömedveten funderat på hur seriösa människor verkligen är med sitt engagemang och hur mycket man egentligen är villig att offra för miljön.

Jag minns alla de otaliga möten, konferenser och middagar jag deltagit i som aktiv i handikapprörelsen, där man ställt fram mineralvattnet och tittat konstigt på mig när jag tackat nej och bett om vatten från kran i stället.
Hade föresten ett samtal med en vän härom veckan. Hon bekräftade med en händelse på sitt jobb just min misstanke att mycket av folks nyväckta empati för jordens hälsa, bara är en fluga - något de egentligen inte bryr sig särskilt mycket om.

Nej, snarare hyser de lika stor empati för jorden som när anhöriga till åldringar dumpar dem på ålderdomshem och skickar kort på barnbarnen lite då och då.
Låt mig återkomma till händelsen på min väns jobb. Hon berättade att en av hennes arbetskamrater fångat henne i korridoren och berättat hur duktig han var för att han hade slutat använda tjänstebilen till och från arbetet och i stället börjat cykla med tanke på växthuseffekten.
Min vän reagerade med att skaka på huvudet och svara: "Och hur är det med att du i år har hunnit varit utomlands med flyg fem gånger redan, hur mycket tror du då att din plötsliga medvetenhet om miljön spelar någon roll?"
Arbetskamraten tystnade, såg skamsen ut och svarade: "Oj, det tänkte jag inte på."
Nä, just så är det hela tiden. Folk tänker inte på hur det faktiskt ligger till och absolut inte på att miljön är ett kretslopp, där helheten avgör om jorden mår bra eller inte. Inte lite medvetenhet där och lite till där. Nej, folk måste förstå att kampen för miljön på samma sätt som kampen för demokrati är något vi måste utkämpa - varje dag.
Om jorden ska ha en chans att överleva, kan då enskilda länders eller ens enskilda individers intressen gå före miljön? Nej, det kan de inte. Men hur många bryr sig om detta, när vår egen regering lovar miljarder till miljön men inte vågar utmana USA:s sega miljöpolitik? Eller när EU hotas av splittring på grund av sin tilltänkta gemensamma miljöpolitik?

Jag tror egentligen inte att någon bryr sig om miljön. Varför? Det har aldrig legat i vår kultur. Ända sen antiken och romarriket har miljön aldrig varit roligt nog för oss - nej, filosofi och världsherravälde har varit roligare. Till allt detta kan vi lägga en ytterliggare försvårande omständighet och det är vårt kristna arv.
Ni vet den där lite galna, men fantasifulla, kristna idén om återuppståndelsen och evigt liv - som trots allt verkar vara något folk och regeringar i smyg eller av dumhet fortfarande tro på, eftersom alla resonerar som vi har all tid i världen. Hallå! Om tio år kommer isbjörnsfamiljerna vara hemlösa och vad gör vi? Jo, männen med höga hattar inför en global miljöpolicy á la siesta.
Jag tvivlar på att folk, med sin kärlek till vatten på flaska, plasmatv-apparater och stadsjeepar egentligen är beredda att betala det pris som miljön faktiskt kräver - ett slags globalt ekologiskt diktatorskap under FN.
Att detta "måste" kommer att bli verklighet behöver ni inte oroa er för, eftersom den som tycker idén är bra är jag - en stackars liten krympling med konstiga idéer och kronisk smärta som gillar att borsta tänderna klockan fyra på morgonen.

 

Så godkväll och godnatt här ifrån Rågsved.

Adryan Linden

Publicerad i dagens ETC 2007-05-23 - Länk.

Jag älskar att borsta tänderna om natten; det är något speciellt med badrummets hårda ljus, ni vet den kliniska känslan av psykavdelning, som ger mig trygghet.
Det kan ha att göra med att badrummens opersonliga miljö alltid transporterar mig tillbaka till den tid i min ungdom, då jag var ?inlåst? på institution för att vi ? ?handikappade? ? på den tiden inte hade ?lyxen? med personlig assistans.
Förstå mig rätt nu. Jag hatar institutioner, men det var i steriliteten hos institutionerna och dess stelbenthet som jag kunde gömma mig. Bida min tid så att säga och i hemlighet utveckla en egensinnig ande; som mästerligt lärde sig konsten att håna ?makten? och tänka ut en lämplig hämnd för orättvisan att vara ?inspärrad?.

Hur som helst, badrum får mig att tänka på Rambo. Nej, inte han med kniven, utan en gammal polare från mina kollovistelser. Han hade fått smeknamnet av vårt gäng eftersom han alltid hade en urtvättad T-shirt med Rambo från First Blood på sig.
Jag minns än idag att han en gång sa till mig när vi var och tältade:
? Adde, skulle en jordbävning slå till i Stockholm, så är badrummet den säkraste platsen att vara på.
Ja, jag vet i dagsläget, att det med stor sannolikhet var elefantsnack, alltså skitsnack, men då när jag hörde det var det inte läge att ifrågasätta; mannen som sa det hade ju Rambo på bröstet! Så behöver jag egentligen säga mer?
Jag har inte hunnit kolla upp det här med jordbävningar, badrum och säkerhet. Säkerligen är badrummet det sämsta av alla ställen att vara i vid en jordbävning, men man kan ju alltid hålla tummarna att Rambo hade rätt eftersom hur konstigt det än låter så sitter lögnen kvar i mig ? då jag varje gång tror en jordbävning är på gång alltid åker in i badrummet och parkerar.
Logiskt? Nej.
Korkat? Ja, men kan jag rå för att jag även tror på tomten? Det hela handlar ju egentligen om trygghet.. Att för sig själv kunna bygga luftslott av ?falsk trygghet? när vuxenvärlden berövat en ifrån allt vad säkerhet heter.
?Do it yourself? är mantrat här och varför ska jag lida för att jag har fantasi? Men å andra sidan tror jag inte det hjälper särskilt mycket att blunda och gömma sig under skolbänken när en atombomb slår ner i närheten heller ? ni vet så där man instrueras att göra i de amerikanska utbildningsfilmerna från 50-talet, men allt är relativt. Vissa tror på badrum, andra på Gud och de flesta i USA på vapen när det gäller trygghet.

Igår såg jag förresten två filmer av den japanska regissören Takashi Miike, Ichi The Killer (2001) och One missed call (2003). När jag senare under natten smälte intrycken från filmerna, så slog det mig när jag satt där i min rullstol och borstade tänderna: Icke-funktionshindrade och ?normala? är faktiskt rädda för oss krymplingar! För just dessa två filmer sammanfattar världens fruktan inför och skulkänslor över sin oförmåga att begripa den skadade, den mörka och den förfallna sidan av livet. Rent krasst, den sida som vi ? krymplingar ? representerar är ingen mindre än djävulen. Just det. Mycket av rädslan för oss handikappade härrör från vårt kristna arv och dess berättelser om den eviga kampen mellan ?ont? och ?gott?. Vi funktionshindrade kan man säga drog en kulturell nitlott, när kristendomen fullständigt krossade romarriket, tack vare våra nära relation till de gamla religionerna och främst till den grekiska guden Dionysos. De som drog den kulturella vinstlotten var de ?normala? eftersom de kom närmast det perfekta, nämligen Gud. De fick därmed bli de ?goda? och vi krymplingar det ?onda?. Ni kommer väl ändå ihåg att vi ? invalider ? av häxjägarna på tidig medeltid sågs som Satans barn. Tror ni att det bara var ett kristet påhitt? Nja, en seriös överdrift ja, för att få chansen att stigmatisera oss ? muppar ? men i botten av denna anklagelse fanns en sanning. Satyrerna, ni vet de där varelserna med bockfötter och horn i Shakespeares En midsommarnattsdröm var ju guden Dionysos hejdukar. Deras utseende fick senare djävulen bekvämt ärva när kristendomen klistrade ihop sitt kulturella landskap.
Dionysos var en gudom som kristendomen var tvungen att utplåna för att överhuvudtaget kunna besegra den västerländska människans psyke och slutgiltligen göra henne kristen, då Dionysos representerade galenskapen, mörkret, oordningen, berusningen, nyckfullhet hos människan och livets kaos.
Och söker man, som jag gör, efter någon form av kulturellt ursprung för oss krymplingar, så är det faktiskt inte svårt att förstå att det är Dionysos som är vår kulturella fader.

Alltså, den moderna sammanfattningen av denna krönika blir följande. Det är i skräcken, både i litteraturen och i filmen, som vi krymplingar får en någorlunda roande upprättelse och återigen förenas med Dionysos och hans tragik. För tar vi seriöst till oss det bakom liggande budskapet i skräcken, så skulle vi inse hur fantastiskt det är för fantasin och livet att vi krymplingar faktiskt finns. Edgar Allan Poe, Mary Shelley, H P Lovecraft och Oskar Wilde ? ja, inte ens Stephen King hade nått sin briljans utan skräcken och fascinationen för oss krymplingar!

Nä, nu åker jag och borstar tänderna, så godnatt och adjö.

Adryan Linden

Publicerad i dagens ETC 2007-09-11 - Länk.

Jag satt en dag vid frukostbordet, trött och sliten. Jag hade återigen haft en så kallad helvetesnatt. Det är en natt med oavbruten smärta i min kropp och där absolut ingenting av mina livsnödvändiga rutiner funkade som det skulle. Det är en natt då nattassistens hjälpande händer är totalt meningslösa. Där täckets tyngd samt lakanets veck totalt dominerar slagfältet som de flesta kallar säng, men som jag kallar krigsskådeplats.
Kriget brukar starta vid klockan ett på natten och hålla på till runt åtta eller tio på morgonen - då jag av ren utmattning somnar och sover fram till tre på eftermiddagen. Jag sitter där, nyvaken, men denna dag har jag vaknat lite tidigare och hade just blivit påklädd av mina två assistenter. Klockan var kvart i tre och telefonen ringer.

 

- Hej, det är jag.
Rösten pausar, andas. Jag svarar rösten:
- Har du inte orkat ringa?
- Jo, jag orkade äntligen ringa, men...
- Men, vadå? pressar jag rösten.
Samtidigt som blicken min sveper över frukostbordet ser jag Svenska Dagbladet ligga uppslagen. En artikel fångar mitt intresse. Rubriken lyder: "Norsk sjuksköterska vill avliva handikappade barn."
Rösten i andra änden av telefonen fattar mod:
- Jag orkar fan i mig inget mer. När jag äntligen är stark nog att ringa psyk...
Rösten sväljer hårt och fortsätter:
-...då är det ingen jävel som svarar utan jag hänvisas till att skicka e-post med mina problem.
- Va?! Du skojar? klämmer jag in.
- Nä, lovar. De säger: "Skicka e-post så återkommer vi imorgon."
Rösten tystnar.
- Jag kanske är död imorgon, Adryan, mumlar rösten förtvivlat.
Klick. Telefonen läggs på i örat på mig.

Jag blir kall i kropp och själ. Tänker förbannat, är det detta de så kallade extra miljonerna till psykvården har lett till? En psykvård som svarar sina klienter med att be dem skicka e-post med sina problem och ber dem ensamma överleva nattens helvete, så psykvården morgonen efter självmordet kan återkomma?
Nu förstår jag. Vi i Sverige har en psykvård - var god dröj! Tankarna och ilskan över sveket - nej, över terrorismen, gör mig upprörd. Jag fick svårt att andas och jag tvingades att ropa in assistenterna så de kunde hämta min andningsmaskin och koppla upp mig till den. När de grejade med ansiktsmasken, översköljdes jag av minnen - jag började komma ihåg min läsning av den nästan blinda tyska filosofen Nietzsche. I min krymplings hjärna, den aktiva delen hos mig som inte tolererar skit, började jag fundera. Hur ska mentalt eller fysiskt funktionshindrade bäst kunna hjälpa sig själva att överleva nu när samhället faktiskt skiter i dem?

Mitt svar är enkelt lika mycket som det är svårt. Jag säger torrt, som nödlösning måste vi studera Nietzsches läror om hur det är att vara svårt sjuk och hur man bäst kan göra sig starka när man är svaga genom att intensivt säga ja till livet. Nu när samhället eller psykvården sviker oss finns det faktiskt inget annat alternativ för oss än att bli Nietzscheaner. Svaret för oss finns i det Nietzsche skrev att "Bygga sitt hus på vulkanen Vesuvius stränder."

Krympling i huvudet eller benen, spelar faktiskt ingen roll, som samhället ser ut nu måste vi gå en självständig väg. Så vi åt alla - frisk som sjuk, kan fixa till bristerna i samhället! För nu är tiden mogen för den moderna människan att ta sig i kragen och sluta fly livets lidande och i stället börjar lära sig att vara tacksam över att man trots allt fått ett liv. Varför? Jo, för att om jag, som människa, fullt ut vill säga ja till livet, måste jag samtidigt fullt ut säga ja till handikapp och sjukdom! Jag måste trots att jag har Duchennes muskeldystrofi, en obotlig dödlig muskelsjukdom, omfamna och acceptera min sjukdom och min död!

Detta, min vän, är människans framtid, godnatt!

Adryan Linden