Psykvården - var god dröj!
Publicerad i dagens ETC 2007-09-11 - Länk.
Jag satt en dag vid frukostbordet, trött och sliten. Jag hade återigen haft en så kallad helvetesnatt. Det är en natt med oavbruten smärta i min kropp och där absolut ingenting av mina livsnödvändiga rutiner funkade som det skulle. Det är en natt då nattassistens hjälpande händer är totalt meningslösa. Där täckets tyngd samt lakanets veck totalt dominerar slagfältet som de flesta kallar säng, men som jag kallar krigsskådeplats.
Kriget brukar starta vid klockan ett på natten och hålla på till runt åtta eller tio på morgonen - då jag av ren utmattning somnar och sover fram till tre på eftermiddagen. Jag sitter där, nyvaken, men denna dag har jag vaknat lite tidigare och hade just blivit påklädd av mina två assistenter. Klockan var kvart i tre och telefonen ringer.
- Hej, det är jag.
Rösten pausar, andas. Jag svarar rösten:
- Har du inte orkat ringa?
- Jo, jag orkade äntligen ringa, men...
- Men, vadå? pressar jag rösten.
Samtidigt som blicken min sveper över frukostbordet ser jag Svenska Dagbladet ligga uppslagen. En artikel fångar mitt intresse. Rubriken lyder: "Norsk sjuksköterska vill avliva handikappade barn."
Rösten i andra änden av telefonen fattar mod:
- Jag orkar fan i mig inget mer. När jag äntligen är stark nog att ringa psyk...
Rösten sväljer hårt och fortsätter:
-...då är det ingen jävel som svarar utan jag hänvisas till att skicka e-post med mina problem.
- Va?! Du skojar? klämmer jag in.
- Nä, lovar. De säger: "Skicka e-post så återkommer vi imorgon."
Rösten tystnar.
- Jag kanske är död imorgon, Adryan, mumlar rösten förtvivlat.
Klick. Telefonen läggs på i örat på mig.
Jag blir kall i kropp och själ. Tänker förbannat, är det detta de så kallade extra miljonerna till psykvården har lett till? En psykvård som svarar sina klienter med att be dem skicka e-post med sina problem och ber dem ensamma överleva nattens helvete, så psykvården morgonen efter självmordet kan återkomma?
Nu förstår jag. Vi i Sverige har en psykvård - var god dröj! Tankarna och ilskan över sveket - nej, över terrorismen, gör mig upprörd. Jag fick svårt att andas och jag tvingades att ropa in assistenterna så de kunde hämta min andningsmaskin och koppla upp mig till den. När de grejade med ansiktsmasken, översköljdes jag av minnen - jag började komma ihåg min läsning av den nästan blinda tyska filosofen Nietzsche. I min krymplings hjärna, den aktiva delen hos mig som inte tolererar skit, började jag fundera. Hur ska mentalt eller fysiskt funktionshindrade bäst kunna hjälpa sig själva att överleva nu när samhället faktiskt skiter i dem?
Mitt svar är enkelt lika mycket som det är svårt. Jag säger torrt, som nödlösning måste vi studera Nietzsches läror om hur det är att vara svårt sjuk och hur man bäst kan göra sig starka när man är svaga genom att intensivt säga ja till livet. Nu när samhället eller psykvården sviker oss finns det faktiskt inget annat alternativ för oss än att bli Nietzscheaner. Svaret för oss finns i det Nietzsche skrev att "Bygga sitt hus på vulkanen Vesuvius stränder."
Krympling i huvudet eller benen, spelar faktiskt ingen roll, som samhället ser ut nu måste vi gå en självständig väg. Så vi åt alla - frisk som sjuk, kan fixa till bristerna i samhället! För nu är tiden mogen för den moderna människan att ta sig i kragen och sluta fly livets lidande och i stället börjar lära sig att vara tacksam över att man trots allt fått ett liv. Varför? Jo, för att om jag, som människa, fullt ut vill säga ja till livet, måste jag samtidigt fullt ut säga ja till handikapp och sjukdom! Jag måste trots att jag har Duchennes muskeldystrofi, en obotlig dödlig muskelsjukdom, omfamna och acceptera min sjukdom och min död!
Detta, min vän, är människans framtid, godnatt!
Adryan Linden