Aut Adryan aut nihil!

”Slaveri.”


Länge och väl har man sagt åt oss bland pöbeln,
att ett ägande av en annan människa är syndigt och något så fruktansvärt fult,
att till och med Gudarna i skyn håller för snoken när de traskar förbi.
I Vatikanen biktbås viskar kroknästa, potatisnästa och spetsnäsiga präster till dig, min älskade, om slaveriets tabu; den sanna kärlekens tabu!
Din febersyndiga kropp paralyseras av den osynliga hand som gräver dig i halsen och fumlar efter din tunga,
skulden och passionen rispar med sina svarta klor på din port.
Du inser att Han, din lustans lakej; din medbrottsling till sväljande kärlek - faktiskt utmanar allt du uppfostrats att fatta tro till.
Hon rusar ut,
viljan att kräkas inför den namnlösa Guden överväldigade!

I din underbara skalle,
det där söta lilla huvudet som varje sansad man i sina vildaste onanistdrömmar vill krossa mot sänggaveln,
rullar prästernas snuskiga ord runt i din hjärnsubstans.
Deras vulgära dialekt fördömmer honom till giljotinen; den passion han väcker hos dig - den dyrkan av dig, han viskar att han hyser inför dig på natten.
Ett djävulens knep, för att komma in i dina vita bomulls trosor och befrukta dig med fördärv?!
Ja, självklart, kärlek och passion är Belsebub - ropar prästen med den största näsan och örat av dem alla efter dig när du rusar ner längst med kyrkbänkarna.

----
Men, viskar jag när jag fiskat upp dig från floden senare på kvällen, tänk på att vi genom vårt förakt för slaveri faktiskt har glömt bort att alla dyrkan är slaveri - så dyrkar jag dig, som jag varje natt intygar med en viskning, då hänger jag mig till ett slaveri...Och präster, min evighetens evighet, ska du inte allt för ofta lyssna till; jag menar se på dem - spy galla på kärlekens härliga barnslighet och passionens välsmakade slaveri, när de själva har hänget sig till ett annat lika groteskt slaveri som vårt: Guds slaveri!