Öppen kista.
2.
Ensamhetens klo, påminner alltid om rovdjurets öde, att svälta ihjäl på betongens brännande savann!
Pälsen ryser till is, när döden sveper in å sliter loss navelsträng! Liv upphör. "Jag dör", viskar andningens sista suck.
En blomma på kyrkogård, stenhjärtat slår ett sista slag;
för dig!
Snart är jag gravjord, ett lik begravd i ditt bristande hjärta! Detta är mitt jag, brännmärkt av kärlekens tidlösa skärseld. Detta är vi, olycklig kärlek - ett giftemål;
i öppen kista!
Min broder i poesi skulle ha skrivit, "Njut å begråt ännu en förruttnelsens blomma."
© Adryan von Linden, 2006-2008
Kommentarer
Trackback