Aut Adryan aut nihil!

1.

Hunden. - "Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden". Den är lika klok som en hund, lika framfusig, lika påträngande [...] och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den." sa Nietzsche en gång, när vi samtalade genom en av hans böcker.
Jag hade frågat honom hur jag skulle lära mig att hantera min kroppsliga smärta och detta var hans svar. Jag funderade länge på detta mystiska svar, men plötsligt, av en slump ramlade jag över en gammal indiansk berättelse. En berättelse som handlade om den onda och goda hunden inuti människan som sliter henne mellan sig, där ande meningen i berättelsen var att man som människa är den enda ansvarig att välja vilken hund man vill mata eller sparka.

Aha, då blev allting klart, jag förstod nu hur jag kunde tolka Nietzsches kryptiska svar. Jag insåg att det han försökte säga till mig var att det var helt upp till mig hur jag skulle hantera min smärta, min sjukdom. Det slog mig att jag alltid hade vetat om min sjukdom, men att jag hade behandlat den som en rabiessmittad ond hund vars hunger jag mättade med att anklaga andra för min aggressivitet och min smärta. Överallt där hunden dök upp, tiggandes efter uppmärksamhet, sparkade jag den hårt så att den skrek. - Jag hatade min hund, ju mer jag hatade den desto mer vildsint blev han. Inte förstod jag att det var jag själv som var skyldig till att min smärta och min sjukdom hade vuxit upp till att bli denna våldsamma byracka som strök runt i gränderna törstig efter blod!

Men nu, mina vänner, vet jag bättre så jag har börjat mata min goda hund. - Min smärta; min sjukdom har jag, på Nietzsches inrådan, gjort till min lojala och älskvärda hund!

2.

Existentiell ångest. - är något som främst drabbar människor som den danske filosofen Kirkegengard kallar för "dussinmänniskorna". Kort och gott, denna s k existentiella ångest, drabbar främst medelmåttorna, de där "färglösa" som utgör den stora majoriteten av alla människor här på jorden.

Men, med det nyss sagda, menar jag självklart inte att de fåtal människor som inte faller inom ramen att vara flockmänniskor, aldrig upplever eller upplevt existentiell ångest. Det kan jag inte göra, då jag menar att ALLA människor, även de fåtal människor som befinner sig bortom den allmänna människan, någon gång drabbas av existentiell ångest eftersom detta känslotillstånd, på samma sätt som uttråkning, är mänskligt. Det jag menar är att skillnaden mellan människor och människor är att vissa klarar av att hantera ångesten och de människor som har upplevt existentiell ångest, men lärt sig att hantera och utnyttja den till sin fördel, ja, de är "över-människan."

3.

En dyrköpt seger. - Jag är övertygad att vi inte kan göra så mycket åt den ångest vi människor känner inom oss, då denna ångest är en del av den totala känslan vi har inför livet. Om vi skulle försöka oss på detta omöjliga företag, att försöka ta bort ångesten hos människan så skulle det bara bli en s k pyrrhusseger - Det vill säga en dyrköpt seger.

4.

Hyperanthropos. - Under det andra århundradet efter Kristus så myntade satirikern Lucianos från Samosata ordet "hyperanthropos" - övermänniskan. Min fråga, vem är denna övermänniska och är det kanske bara en antik satirisk benämning på dagens människan, vars sjukdom är hybris?

5.

En tolkningsfråga. - Hur tolka jag min "sjukdom" frågar du mig?

Du vill säkert att jag ska uppfatta min "sjukdom" som något som hindrar mig från att förmå det som jag egentligen borde förmå. - Att det är en slags absorberande kraft som gör mig passiv.

Nej, enligt min livsfilosofi, är min "sjukdom" förutsättningen för framväxten av mitt våldsamma och besegrande "jag" och "sjukdomen" har gett mig en ny förmåga, som begåvat mig med en kraftfull vilja, få förunat. Jag har givits en piska för att piska mitt liv till det yttersta! - I mitt universum är det "sjukdomen" som gjort mig mänsklig och frisk. Där är det mitt döende som "dödligt sjuk" som gjort en vital, karismatisk och modig människa av mig.

6.

För Europa. - Om vi accepterar Europa som en uråldrig kontinent, så kan vi inte förneka det faktum att mycket blod har spillts och att mängder med döda kroppar har staplats på varandra över hela vår kontinent i generationer efter generationer. Därför kan jag inte förstå den dumhet människor tycks lida av, när vi inte kan förmå oss själva att hedrar de döda genom att dra lärdom av deras meningslösa offer för kung och fosterland, och upphöra med alla slags nationella konflikter - så vi en gång för alla, för Europas skull, kan spotta den nationalistiska skökan rakt i ansiktet och säga: "Låt den gode europén vakna!"

Min sista vilja. - För dig att lyda, jag vill begravas i en omärkt grav! Då jag, Adryan, har återvänt. Jag är skendöd, men vill att min kropp lämnas tillbaka till jorden i en kista. - Av jord är jag kommen!

8.

Döden som sanningselixir. - Jag är född tvivlare, förkastar därför helt och hållet den lustiga övertygelsen hos dussinmänniskan, som säger att människan på dödsbädden är ärligare än människan med livet framför sig . Nej, de flesta dör exakt på samma sätt som de har levt! - Har den döende levt som lögnare kommer hon säkerligen dö med en lögn i munnen. Jag som döende vet, att trots att jag rent bildligt föddes nerbäddad i dödsbädden, så går inte antalet lögner som min mun spottat ut att räkna på handens alla fingrar.