Aut Adryan aut nihil!

”Nästet.”

”Det här kallar vi kärlek” mumlades medans långa knivblad ödmjukt höggs in i din mjuka kropp,
svarta tårar vällde fram ur skyn,
likt de oändliga gröna spyorna hos fylltratten fastmöglad där i farstun till den svarta kyrkan.
Med ett djävulens grin kunde jag njutningsfullt se på hur du tappert försökte mentallknulla mig,
 jag skrattar den besattes skratt;
nu när mina sorgfria ögon äntligen upptäckt en ny horisont där borta i din otrygga famn!
Under den vita himlen ropar jag ut till dig: ”Det är just här jag vill bygga mitt näste; det är denna klippa jag vill kalla hem.”

----
Jag tittar på dig en sista gång innan jag somnar som ett spädbarn i din moderliga famn...