Dionysos och tragiken.
Vad kallar man inte ett liv med Duchennes muskeldystrofi, där man med stor sannolikhet inte kommer överleva sin trettiofem års dag, om inte annat än tragiskt? Men vad gör det? Vad spelar det egentligen för roll? Om jag, som Duchennare, är stolt över mitt så kallade tragiska liv och skulle om jag skulle ställas inför valet att kunna välja ännu ett liv välja om exakt samma liv igen, åter och åter allt i enlighet med Nietzsches princip om det eviga återkommandet. Då har faktiskt inte min förtidiga död en betydelse, utan handlar endast om smak!
Men självklart är inte det tragiska livet något för alla. Något för den breda, korkade och förslappade massan? Nej, denna stoiska förmåga att kunna se en horisont bortom sin kroppsliga smärta och förruttnelse är enbart förunnat ett fåtal. Ja, denna förmåga finns enbart hos en elit. Denna specifika elit kallas av Nietzsche kroppens filosofer, jag tillhör detta annalkande kast och vårt prästerskap består inte av supermänniskor eller av renrasiga ariska övermänniskor, nej, vi är döende, sjuka och snarare levande döda än perfekta varelser!
Nåja, låt oss återgå till kärnan, utan att i onödan krångla in mig i en vetenskaplig snårskog så tros ordet tragik härstamma från det antika grekiska ordet för “Getsång”. Stämmer denna etymologiska betydelse, så är det möjligt för mig att knyta samman tragiken med den grekiska Guden Dionysos och hans getliknade Satyrer samt de vackra Nymferna. Dock bör det nämnas att denna koppling inte är ny eller banbrytande - det som kan tänkas vara nytt i denna essä är hur jag kommer utnyttja denna gamla koppling till min fördel.
Men självklart är inte det tragiska livet något för alla. Något för den breda, korkade och förslappade massan? Nej, denna stoiska förmåga att kunna se en horisont bortom sin kroppsliga smärta och förruttnelse är enbart förunnat ett fåtal. Ja, denna förmåga finns enbart hos en elit. Denna specifika elit kallas av Nietzsche kroppens filosofer, jag tillhör detta annalkande kast och vårt prästerskap består inte av supermänniskor eller av renrasiga ariska övermänniskor, nej, vi är döende, sjuka och snarare levande döda än perfekta varelser!
Nåja, låt oss återgå till kärnan, utan att i onödan krångla in mig i en vetenskaplig snårskog så tros ordet tragik härstamma från det antika grekiska ordet för “Getsång”. Stämmer denna etymologiska betydelse, så är det möjligt för mig att knyta samman tragiken med den grekiska Guden Dionysos och hans getliknade Satyrer samt de vackra Nymferna. Dock bör det nämnas att denna koppling inte är ny eller banbrytande - det som kan tänkas vara nytt i denna essä är hur jag kommer utnyttja denna gamla koppling till min fördel.
© Adryan Linden, 2006-2007
Loke.
I invalidens psyke vandrar Loke likt en skugga och i krymplingens biologi är undergången ett faktum - de är agenter åt Ragnarröks slutgiltiga upplösning, där Ouroboros,
biter sig själv i svansen och allt återvänder som sig själv igen; med tacksamheten till livet och utplåningen evigt brinnande i bröstet!
biter sig själv i svansen och allt återvänder som sig själv igen; med tacksamheten till livet och utplåningen evigt brinnande i bröstet!
© Adryan Linden, 2006-2007
Fechner, läran om människan som kropp och själ samtidigt.
Vad är att vara besjälad? Är det att vara medveten om sig själv och att kunna uttrycka sitt eget ”jag”? Om detta är ett ja på frågeställningen, betyder inte detta då att en människa eller en annan art som inte är medveten om sig själv eller inte kan uttrycka sitt ”jag”, faktiskt inte har eller har en mindre själ? Och kan denna princip, i enlighet med Kants filosofi, höjas till en universell princip: att de levande ting eller varelser som inte är medvetna om sig själva eller inte kan uttrycka sitt eget ”jag” inte har en själ?
Men om allt fysiskt är besjälat, är inte likaså allt i naturen besjälat? Om vi ser på en människohjärna eller en hjärna från en annan art, ser vi då inte i stort att bådas hjärna har liknade form och struktur? Men, här finns ett stort men, hur kommer det sig då att man i större utsträckning frågar sig om människan har en själ men inte om den andra arten har en själ, även fast båda arterna har hjärna, nervsystem, blodomlopp och en DNA-kod?
Detta är en självmotsägelse!
Men om allt fysiskt är besjälat, är inte likaså allt i naturen besjälat? Om vi ser på en människohjärna eller en hjärna från en annan art, ser vi då inte i stort att bådas hjärna har liknade form och struktur? Men, här finns ett stort men, hur kommer det sig då att man i större utsträckning frågar sig om människan har en själ men inte om den andra arten har en själ, även fast båda arterna har hjärna, nervsystem, blodomlopp och en DNA-kod?
Detta är en självmotsägelse!
Denna självmotsägelse är själva essensen av det som är mänskligt - vi, människor, skapare av konstens ljuvliga bedrägeri, religionens konstruerade trygghet och kärlekens rosenkindade svärmeri. Så jag kan inte se något direkt fel i människors resonerande, då de faktiskt agerar som människor, men det betyder inte att jag måste hålla med dem. Vidare finns inget rätt eller fel, utan enbart bra eller dåligt - men då reduceras etiken till att enbart handla om personlig smak, stentavlorna krossas och frågan om själens vara eller icke-vara kvarstår. Gud dör framför våra ögon och vi ställs återigen vid vägvalet ensamma med makten att få välja vad vi ska tro på. Javisst är det så åsna, men jag säger till dig väljer du att vara övertygad att mongoloidens, krymplingen eller apans själ är mindre än din eller icke-existerande så har du en fruktansvärt dålig smak! - Och är inte giljotinen en härlig barmhärtig uppfinning, ett bevis på humanismens förträfflighet...?
© Adryan Linden, 2006-2007
Cthulhus tidsålder.
Detta är tidsåldern då mörkret återigen blir ljus, galenskap blir förnuft, funktionshinder och döende blir norm. Det är tidpunkten då de gamla Gudarna återvänder till oss, gripa tag och förför våra sinnen så att ordningen återställs ännu en gång! Detta är den ockulta hammaren som ska slå ihjäl den kristna Guden, spräcka skallen på Platon och splittra förnuftet - skingra dimman - så att dess galenskap avslöjas.
© Adryan Linden, 2006-2007
Sven Duva ur Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg.
Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.
Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.
"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.
När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."
Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.
Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.
Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."
Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.
På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.
Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."
"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"
Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.
Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.
"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."
Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.
Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.
"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."
Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.
Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.
"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.
När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."
Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.
Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.
Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."
Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.
På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.
Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."
"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"
Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.
Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.
"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."
Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.
Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.
"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."
Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."
---
Jätten som vaknar till liv i mitt sinne, när jag läser denna magnifikt skrivna dikt av den finske nationalskalden, Johan Ludvig Runeberg, är hur ofta har inte vi sjuka, vi handikappade, vi invalider, vi lyta, vi sinnesjuka, vi idioter, vi lama, vi dårar, vi dvärgar, vi undermåliga och vi alla som föds som fel - klivit in i historien och visat er andra, ni åsnor, var den riktiga vägen går? Hur ofta har inte vi sparkat liv i det lik vi kallar mänskligheten? Kan vi ens hålla räkningen hur många gånger vi inte, för er jävla skull, tvingats vandrat vidare trots att vi fått sätta klackarna i ryggen på våra syskons döda kroppar? Nej, det kan du inte åsna - så lämna oss ifred, vi vet bäst för både dig och mig!
Min älskade broder Sven Duva, ställde sig upp när alla andra flydde, han tog en kula i bröstet för att han inte kunde bättre - för hela sitt liv hade han varit ett fel, ett fel som senare skulle visa sig var en hel nations rätt.
Så ja, ni mördare där ute som vill korrigera, förbättra och ta kål på alla fel ni hittar - tänk på Sven Duva och Finlands födelse, när ni förespråkar folkmord på alla fel som lever och dör under vår gemensamma sol och måne.
Ja, ni ateister, tänk till och med på berättelsen om Jesus helande - där kristendomen utövar sin, förlåt glömde, er ondska på mitt folk. För säg mig, du allvetande vetenskapsman, vad är skillnaden mellan din och kristendomens vilja att bota alla sjukdomar och handikapp?
Ingen, för ni båda är i förlängningen den absoluta Gudens redskap för att bestraffa och skuldbelägga felen - ni är ute efter de människor som är mänsklighetens riktiga måttstock på vad hon är samt vad hon kan och inte kan.
Jätten som vaknar till liv i mitt sinne, när jag läser denna magnifikt skrivna dikt av den finske nationalskalden, Johan Ludvig Runeberg, är hur ofta har inte vi sjuka, vi handikappade, vi invalider, vi lyta, vi sinnesjuka, vi idioter, vi lama, vi dårar, vi dvärgar, vi undermåliga och vi alla som föds som fel - klivit in i historien och visat er andra, ni åsnor, var den riktiga vägen går? Hur ofta har inte vi sparkat liv i det lik vi kallar mänskligheten? Kan vi ens hålla räkningen hur många gånger vi inte, för er jävla skull, tvingats vandrat vidare trots att vi fått sätta klackarna i ryggen på våra syskons döda kroppar? Nej, det kan du inte åsna - så lämna oss ifred, vi vet bäst för både dig och mig!
Min älskade broder Sven Duva, ställde sig upp när alla andra flydde, han tog en kula i bröstet för att han inte kunde bättre - för hela sitt liv hade han varit ett fel, ett fel som senare skulle visa sig var en hel nations rätt.
Så ja, ni mördare där ute som vill korrigera, förbättra och ta kål på alla fel ni hittar - tänk på Sven Duva och Finlands födelse, när ni förespråkar folkmord på alla fel som lever och dör under vår gemensamma sol och måne.
Ja, ni ateister, tänk till och med på berättelsen om Jesus helande - där kristendomen utövar sin, förlåt glömde, er ondska på mitt folk. För säg mig, du allvetande vetenskapsman, vad är skillnaden mellan din och kristendomens vilja att bota alla sjukdomar och handikapp?
Ingen, för ni båda är i förlängningen den absoluta Gudens redskap för att bestraffa och skuldbelägga felen - ni är ute efter de människor som är mänsklighetens riktiga måttstock på vad hon är samt vad hon kan och inte kan.
© Adryan Linden, 2006-2007
Den mayanska skapelsemyten.
I begynnelsen levde människor, monster, fiskar, fåglar och växter tillsammans i en slags symbios. Men en dag började fiskarna äta av växterna, fåglarna började äta fiskarna, monstren började äta fåglarna och människorna började äta upp monstrena. Gud, som inte kunde stå ut med att se allt detta, förkunnade: ”Skicka ut monstren till de öppna fälten; skicka fisken och fågeln till deras egna domäner!”
Så föddes världen som vi känner den, funktionshindrade och icke-funktionshindrade ljuvligt separerade i tanke och ande - Och det är utifrån denna lag om separation som vi alla måste lära oss att leva med varandra. Det handlar inte om kärlek eller hat, det handlar bara om en ordning uppställd av Gudarna, som vi måste svälja och le åt. Babels torn föll ihop! Anledning: Att göra livet svårare för oss alla och tvinga oss att verkligen bryta ner de barriärer vi behöver, för att tillsammans eller ensamma bygga intressanta regnbågsbroar till andra sidan av horisonten...
Så föddes världen som vi känner den, funktionshindrade och icke-funktionshindrade ljuvligt separerade i tanke och ande - Och det är utifrån denna lag om separation som vi alla måste lära oss att leva med varandra. Det handlar inte om kärlek eller hat, det handlar bara om en ordning uppställd av Gudarna, som vi måste svälja och le åt. Babels torn föll ihop! Anledning: Att göra livet svårare för oss alla och tvinga oss att verkligen bryta ner de barriärer vi behöver, för att tillsammans eller ensamma bygga intressanta regnbågsbroar till andra sidan av horisonten...
© Adryan Linden, 2006-2007
Hur skapas styrka?
Kraft, styrka, makt eller dess rätta namn energi lyder under en enda mäktig lag att den ackumuleras på bekostnad av något annat, svagare - Detta betyder att funktionshindrade eller personer som av någon anledning är befriade från en eller flera förmågor, har energi kvar att spendera på nya, kraftigare förmågor som bara fantasin sätter gränser för eller specialisera och förfina sina redan existerande förmågor. Så invalider upp på proteserna, sätt igång elrullstolarna och halt fram till barackerna för att beväpna er med era nya vapen, rusta anden till strid! En äldre enögd gubbe, med stav och slokhat sa en gång: “Kraft är rätt!”
© Adryan Linden, 2006-2007
© Adryan Linden, 2006-2007
Dionysos och att föddas dubbelt.
Dionysos har epitetet ”Dubbelfödd.” det härrör från den grekiska myten om hans födelse, där Hera, Zeus maka och syster, upptäcker att Zeus har haft en kärleksaffär med en av sina mänskliga prästinnor och skickar ut Titaner för att döda oäktingen, Dionysos. Men just när de är på väg att avsluta sitt uppdrag och äta upp barnets hjärta, så kommer Zeus till undsättning och skrämmer dem på flykten. Zeus räddar, med hjälp av sin moder Gudinnan Rhea, hjärtat och ger det till Semele, Dionysos mor, som sväljer det så att Dionysos kan föds på nytt.
Men myten upphör inte där, förargad av sitt misslyckande förvandlar Hera sig själv till en gammal gumma och blir ”god” vän med Semele, som i sin tur i förtroende till sin nyfunne ”vän” avslöjar att hennes älskare i själva verket var Zeus. Hera låtsas inte tro henne, och sår på så sätt tvivel i Semeles sinne - detta leder till att hon pressar Zeus så hårt att han ger mig sig att visa sin äkta skepnad för henne. Zeus blir ett vit sken, så starkt att Semele pulvriseras och upphör att existera - Zeus räddar återigen Dionysos, genom att sy in honom i sin ena testikel. Här får Dionysos ytterligare ett epitet: ”Dubbel mödrad.”
Den likhet mellan invalider och Dionysos som existerar, enligt mig, är det faktum att många av oss krymplingar för det första föds för tidigt och slås för våra liv, just som Dionysos gjorde när Titanerna slet hans spädbarns kropp i stycken - för att sedan i sista stund födas på nytt och jorla i triumf!
För det andra att vi, invalider, i regel föds av en icke-funktionshindrad främling som inte delar samma psyke eller fysik som oss, vilket betyder att vi metafysiskt någonstans där ute har en äkta moder som väntar på oss - En egen Zeus, en egen helig Gud! För det tredje att vi krymplingar någon gång i livet måste slita sönder de falska liv som vi påtvingats av våra “falska” föräldrar, för att föddas på nytt och börja dricka bröstmjölken från vår riktiga moder: Funktionshindernationen! Vi, krymplingar, är om vi vill “Dubbelfödda.” och “Dubbel mödrade.” - Vi är sålunda Dionysos kropp och själ, och vem är då jag i denna berättelse? Jag ser på mig själv som en tragikens, och därmed Dionysos, överstepräst! Kanske är jag Pan, den förnämaste av alla satyrer, kanske är jag igenting - Men en sak vet jag, och det är att jag är ett blodigt spår på spåret! En glömd berättelse om hjältar, Gudar, Gudinnor, krig och stolthet är jag född att berätta för er, barn, jag är en allseende Homeros - Och människa döm ej mig, anklaga mitt ödes väv.
Den likhet mellan invalider och Dionysos som existerar, enligt mig, är det faktum att många av oss krymplingar för det första föds för tidigt och slås för våra liv, just som Dionysos gjorde när Titanerna slet hans spädbarns kropp i stycken - för att sedan i sista stund födas på nytt och jorla i triumf!
För det andra att vi, invalider, i regel föds av en icke-funktionshindrad främling som inte delar samma psyke eller fysik som oss, vilket betyder att vi metafysiskt någonstans där ute har en äkta moder som väntar på oss - En egen Zeus, en egen helig Gud! För det tredje att vi krymplingar någon gång i livet måste slita sönder de falska liv som vi påtvingats av våra “falska” föräldrar, för att föddas på nytt och börja dricka bröstmjölken från vår riktiga moder: Funktionshindernationen! Vi, krymplingar, är om vi vill “Dubbelfödda.” och “Dubbel mödrade.” - Vi är sålunda Dionysos kropp och själ, och vem är då jag i denna berättelse? Jag ser på mig själv som en tragikens, och därmed Dionysos, överstepräst! Kanske är jag Pan, den förnämaste av alla satyrer, kanske är jag igenting - Men en sak vet jag, och det är att jag är ett blodigt spår på spåret! En glömd berättelse om hjältar, Gudar, Gudinnor, krig och stolthet är jag född att berätta för er, barn, jag är en allseende Homeros - Och människa döm ej mig, anklaga mitt ödes väv.
© Adryan Linden, 2006-2007