Aut Adryan aut nihil!

Men myten upphör inte där, förargad av sitt misslyckande förvandlar Hera sig själv till en gammal gumma och blir ”god” vän med Semele, som i sin tur i förtroende till sin nyfunne ”vän” avslöjar att hennes älskare i själva verket var Zeus. Hera låtsas inte tro henne, och sår på så sätt tvivel i Semeles sinne - detta leder till att hon pressar Zeus så hårt att han ger mig sig att visa sin äkta skepnad för henne. Zeus blir ett vit sken, så starkt att Semele pulvriseras och upphör att existera - Zeus räddar återigen Dionysos, genom att sy in honom i sin ena testikel. Här får Dionysos ytterligare ett epitet: ”Dubbel mödrad.”

Den likhet mellan invalider och Dionysos som existerar, enligt mig, är det faktum att många av oss krymplingar för det första föds för tidigt och slås för våra liv, just som Dionysos gjorde när Titanerna slet hans spädbarns kropp i stycken - för att sedan i sista stund födas på nytt och jorla i triumf!
För det andra att vi, invalider, i regel föds av en icke-funktionshindrad främling som inte delar samma psyke eller fysik som oss, vilket betyder att vi metafysiskt någonstans där ute har en äkta moder som väntar på oss - En egen Zeus, en egen helig Gud! För det tredje att vi krymplingar någon gång i livet måste slita sönder de falska  liv som vi påtvingats av våra “falska” föräldrar, för att föddas på nytt och börja dricka bröstmjölken från vår riktiga moder: Funktionshindernationen!  Vi, krymplingar, är om vi vill “Dubbelfödda.” och “Dubbel mödrade.” - Vi är sålunda Dionysos kropp och själ, och vem är då jag i denna berättelse? Jag ser på mig själv som en tragikens, och därmed Dionysos, överstepräst! Kanske är jag Pan, den förnämaste av alla satyrer, kanske är jag igenting - Men en sak vet jag, och det är att jag är ett blodigt spår på spåret! En glömd berättelse om hjältar, Gudar, Gudinnor, krig och stolthet är jag född att berätta för er, barn, jag är en allseende Homeros - Och människa döm ej mig, anklaga mitt ödes väv.