Någonstans känns hon.
Hon får en chans till. Jag tror ändå hennes "vanlighet" vinner. Eller har jag bara blivit mjuk? Detta kanske är kärlek - ett hjärta som slår för henne?
Hon vill ändå bära en sten i sin mage trots allt!
Nu är jag trött...
Nu är jag vaken. Men bara med ett öga.
© Adryan von Linden, 2006-2008
Kommentarer
Trackback