Aut Adryan aut nihil!

Jag tror jag börjar sakna henne. Kan man kalla det inbillning? Kanske. Det känns något i alla fall när Hon är borta. Något händer varje gång Hon dyker upp - nya nivåer avslöjas och nya landmärken skrivs in på kartan. Lite mer av vilsenheten accepteras. Eldar brinner!

***

Förlåt, vän - lite sårad är jag ännu, men låt mig avvakta som en romersk oxe; då senare lär känslan åter vinna mark!

+ i natt lär en romersk legion göra intrång i dig...

Dödad. Lär du vara när du vaknar med tjuren. Illa smakar lusten å känslan nu. Är det så här döden låter när Hon talar? Ilsken å blå är viljan när Jag traskar bort med ryggen vänd från värmen.

Stora händer skapar grundbultar till plåtslagen trygghet. I ingenmansland finns ej kärleken, bara döda veteraner. Trots det tänker deras naglar i sista suck på kärleken till deras mödrar. Många tårar!

***

Just nu kan vem som helst få tillåtelse att vara den eller det jag skriver om. Men tro inget om mig! - att jag delar din uppfattning behöver inte vara nöten. Njut bara utan krav!

- Avsluta för stunden -

Pennan tas åter i bruk. För ord flödar. Nu när hon med litet h, hon som stal potens med sina fasoner - är död. Nerstucken! Om vi talar det annorlunda. hon och Jag vandrar inte längre i Paris tillsammans.

(Härligt är det att öva denna ordmisshandel!)

Med fast hand tar jag hand om elever. Lärjungen framförallt! Drömyrket nummer två: fostrare. Nu var Hon här igen. Tid, samt många bokstäver ägnade hon åt mig. Känns det något? Ännu för sent att säga. Vi avvaktar här med.

***

Det kanske finns mentala förlösare åt en sträng aristokrat som jag!

***

Godmorgon allvetande pöbel!

Kvinnor säger alltid förolämpat nej, innan de utropar lustfyllda Åh! Ni rodnar, blir arga, vägrar och slår ihop benen - för att senare, efter en svettig kamp, sära på dem, öppna rosen och hänge er till lusten. Blunda!

Hur kommer det sig att jag plötsligt börjar skämmas över vad jag vill skriva? Tanken börjar förstöra massor av städer i min hjärna. Det måste upphöra! Frihetstörst måste få förtur. Jag pustar ut och tänker på stunden i min ungdom då jag för första gången kände en kvinnas könslukt på mina fingrar.

***

Jag minns hur Hon brukade sätta på sig sina strumpor. Rulla upp dem långsamt, varligt och avsluta med att alltid noggrant, smekande rätta till strumporna strax ovanför knäna. För att sedan titta på mig, le och kyssa min panna. Röda läppar!

+ Ibland är man liten.

Hon lockar på mig från ett slags djup. *Skamsen* Känner jag mig liten igen och undrar om inte jag saknar bröstmjölkens trygghet.