Aut Adryan aut nihil!

Publicerad i dagens ETC 2007-05-23 - Länk.

Jag älskar att borsta tänderna om natten; det är något speciellt med badrummets hårda ljus, ni vet den kliniska känslan av psykavdelning, som ger mig trygghet.
Det kan ha att göra med att badrummens opersonliga miljö alltid transporterar mig tillbaka till den tid i min ungdom, då jag var ?inlåst? på institution för att vi ? ?handikappade? ? på den tiden inte hade ?lyxen? med personlig assistans.
Förstå mig rätt nu. Jag hatar institutioner, men det var i steriliteten hos institutionerna och dess stelbenthet som jag kunde gömma mig. Bida min tid så att säga och i hemlighet utveckla en egensinnig ande; som mästerligt lärde sig konsten att håna ?makten? och tänka ut en lämplig hämnd för orättvisan att vara ?inspärrad?.

Hur som helst, badrum får mig att tänka på Rambo. Nej, inte han med kniven, utan en gammal polare från mina kollovistelser. Han hade fått smeknamnet av vårt gäng eftersom han alltid hade en urtvättad T-shirt med Rambo från First Blood på sig.
Jag minns än idag att han en gång sa till mig när vi var och tältade:
? Adde, skulle en jordbävning slå till i Stockholm, så är badrummet den säkraste platsen att vara på.
Ja, jag vet i dagsläget, att det med stor sannolikhet var elefantsnack, alltså skitsnack, men då när jag hörde det var det inte läge att ifrågasätta; mannen som sa det hade ju Rambo på bröstet! Så behöver jag egentligen säga mer?
Jag har inte hunnit kolla upp det här med jordbävningar, badrum och säkerhet. Säkerligen är badrummet det sämsta av alla ställen att vara i vid en jordbävning, men man kan ju alltid hålla tummarna att Rambo hade rätt eftersom hur konstigt det än låter så sitter lögnen kvar i mig ? då jag varje gång tror en jordbävning är på gång alltid åker in i badrummet och parkerar.
Logiskt? Nej.
Korkat? Ja, men kan jag rå för att jag även tror på tomten? Det hela handlar ju egentligen om trygghet.. Att för sig själv kunna bygga luftslott av ?falsk trygghet? när vuxenvärlden berövat en ifrån allt vad säkerhet heter.
?Do it yourself? är mantrat här och varför ska jag lida för att jag har fantasi? Men å andra sidan tror jag inte det hjälper särskilt mycket att blunda och gömma sig under skolbänken när en atombomb slår ner i närheten heller ? ni vet så där man instrueras att göra i de amerikanska utbildningsfilmerna från 50-talet, men allt är relativt. Vissa tror på badrum, andra på Gud och de flesta i USA på vapen när det gäller trygghet.

Igår såg jag förresten två filmer av den japanska regissören Takashi Miike, Ichi The Killer (2001) och One missed call (2003). När jag senare under natten smälte intrycken från filmerna, så slog det mig när jag satt där i min rullstol och borstade tänderna: Icke-funktionshindrade och ?normala? är faktiskt rädda för oss krymplingar! För just dessa två filmer sammanfattar världens fruktan inför och skulkänslor över sin oförmåga att begripa den skadade, den mörka och den förfallna sidan av livet. Rent krasst, den sida som vi ? krymplingar ? representerar är ingen mindre än djävulen. Just det. Mycket av rädslan för oss handikappade härrör från vårt kristna arv och dess berättelser om den eviga kampen mellan ?ont? och ?gott?. Vi funktionshindrade kan man säga drog en kulturell nitlott, när kristendomen fullständigt krossade romarriket, tack vare våra nära relation till de gamla religionerna och främst till den grekiska guden Dionysos. De som drog den kulturella vinstlotten var de ?normala? eftersom de kom närmast det perfekta, nämligen Gud. De fick därmed bli de ?goda? och vi krymplingar det ?onda?. Ni kommer väl ändå ihåg att vi ? invalider ? av häxjägarna på tidig medeltid sågs som Satans barn. Tror ni att det bara var ett kristet påhitt? Nja, en seriös överdrift ja, för att få chansen att stigmatisera oss ? muppar ? men i botten av denna anklagelse fanns en sanning. Satyrerna, ni vet de där varelserna med bockfötter och horn i Shakespeares En midsommarnattsdröm var ju guden Dionysos hejdukar. Deras utseende fick senare djävulen bekvämt ärva när kristendomen klistrade ihop sitt kulturella landskap.
Dionysos var en gudom som kristendomen var tvungen att utplåna för att överhuvudtaget kunna besegra den västerländska människans psyke och slutgiltligen göra henne kristen, då Dionysos representerade galenskapen, mörkret, oordningen, berusningen, nyckfullhet hos människan och livets kaos.
Och söker man, som jag gör, efter någon form av kulturellt ursprung för oss krymplingar, så är det faktiskt inte svårt att förstå att det är Dionysos som är vår kulturella fader.

Alltså, den moderna sammanfattningen av denna krönika blir följande. Det är i skräcken, både i litteraturen och i filmen, som vi krymplingar får en någorlunda roande upprättelse och återigen förenas med Dionysos och hans tragik. För tar vi seriöst till oss det bakom liggande budskapet i skräcken, så skulle vi inse hur fantastiskt det är för fantasin och livet att vi krymplingar faktiskt finns. Edgar Allan Poe, Mary Shelley, H P Lovecraft och Oskar Wilde ? ja, inte ens Stephen King hade nått sin briljans utan skräcken och fascinationen för oss krymplingar!

Nä, nu åker jag och borstar tänderna, så godnatt och adjö.

Adryan Linden