Aut Adryan aut nihil!

Det funkar inte att bli kallad det "där" hela tiden. Hon är för skadad!

I timmar hade jag hunnit stirrat på ett skrynkligt ark papper, som ett flertal gånger redan hade blivit våldsamt utsliten och ditsatt i den gäspande skrivmaskinen igen. "Jag tror det kallas skrivkramp" skrattade det slynigt uppkäftiga regnet samtidigt som hon bultade på herrgårdens lövtunna fönster. Regnet hade rätt. Sedan Kvinnan försvunnit eller dött hade orden bara upplöst sig i tomma intet och försvunnit ur exilpoetens fingertoppar som rök.

Kyssar kan utövas på andra platser. Här och där! O livet, det vackra livet är en fruktan. Samtidigt vakna små Gudar i porslin till liv på varje altare där ömma hjärtan brinner. O en dag som denna är det havet som färgar mig!

Nu tog det helt slut, kärleken tog slutligen steget över till hat! Hon är nu död.

Jag älskar Henne. Men nu svarar hon inte när jag ringer. Ett monster från ett förflutet ställer till det för henne. Jag är ett "offer" för hans gärningar mot henne och nu ställs jag skyldig för att hon inte söker upp den jäveln o ****** honom.

Smärta. Fortsätta eller lämna? Döda eller hjälpa leva.

Små tomtar, i engelska trädgårdar. Där kraftmössen lekte med organ, eftersom kripptullaren gick vilse i den svarta skogen.

På vägen till herrgården fanns det en stor syltburk att stoppa fingrarna i och inte visste Jesus hur det var att ligga sked med en annan man.

Han var en Gabriel, Guds avundsjuke härförare, som sökte Lucifer bland stenarna. Destruktivt traskade hon på ljusskygga gator och i närheten stod källardörren öppen. Sipprande fiskslem från grottans valv!

Hur länge har jag skrivit?

I stort sätt att jag har skrivit i hela mitt liv. Men det var när jag var fjorton år som jag började skriva på ett seriöst och moget sätt.

© Adryan von Linden, 2006-2008

Vem jag är, har ingen betydelse - vad jag skriver är av större vikt. Ett dolkstick för varje tanke på ett jag.

Jag finns bara i ditt huvud. Aldrig kan jag bli din och aldrig kan jag bli min. Jag, jag och jag. Kanske imorgon. Men absolut inte idag.

© Adryan von Linden, 2006-2008

...beständig tår faller på Kvinnans bröst...Blottar hennes hjärta! Den sista och dolda uppträder för honom. En förfärlig hemlighet på Kvinnans själ.

Det är milt frälsaren framträder, dystrare än förtvivlan själv.

***

Jag kan göra exakt vad jag vill, men måste jag göra exakt vad jag vill jämt? Att avstå kan vara lika utvecklande som att leva ut.

© Adryan von Linden, 2006-2008

Hon får en chans till. Jag tror ändå hennes "vanlighet" vinner. Eller har jag bara blivit mjuk? Detta kanske är kärlek - ett hjärta som slår för henne?

Hon vill ändå bära en sten i sin mage trots allt!

Nu är jag trött...

Nu är jag vaken. Men bara med ett öga.

© Adryan von Linden, 2006-2008

Exilpoeten är tavla, ordnad efter en viss symbolik. Han drar bort och lägger till allt som passar hans handstil.

Du är hans tredje kvinna, hans sista kvinna,
efter er vill hans tunga ej smaka hjärtan någon mer!

Tragik eller en romantisk dårskap? Vad vet vi, pöbeln? - förutom att det är djävulskt romantiskt!

***

Skalbaggen mumlade ut stön i universum som lät ungefär så här:

"Ge mig lite av din platonska fittsaft, så ska jag se till att förföra dig,
bortom venus och mars."

----

Vem skriver du till, frågar Kvinnan mig med en blick. Jag svarar med att inte låtsas om henne!

***

Jag är trött bakom dödpansar! Men möter Jag dig så kanske bitar av mig får färg. Döda löv lyfter trötta huvuden i salut åt den svarta tuppen.

Helikopter rotorbladen knipsar lemmar på löpande band och erbjuder svältande foster mänskliga filéer.

***

Strandad val. Döende val. Gravid val. Mördad val. Ett försvinnande ljud, i växelverkan? Energi och kraft, likt en borr i skallen!

Sex,
ljud bakom källardörr.
Musljud! Pippi.
Demonisk knullfrosa. Att betrakta det från fönster. I vinterljus.

***

Ett välformulerat mördarbrev...Bubbelbad. Nu är hon helt släppt. Nu sjunker hon sakta mot avgrund. Svarta fiskar simmar och mumlar: "Frihet är en annans slaveri!"

Jag hoppas hon kan begrava mig! Du och jag talade två okända språk för varandra, och nu är vi döda och frusna.

Hon har legat död under en sten. Men jag börjar sakta men säkert hitta henne bit för bit. Hon erkände att det var ett år sen. Hon längtar.

***

Jag begråter fortfarande balkankrigen 1991-2001; exilpoeten var då elva år.

***

Ju mer jag pillar på henne desto mer avslöjas en härlig mystiker och ockultist iklädd en liten knulldockas uniform. Det lär charma min slickande tunga! - det smakar underbar vit sten på tungan. Ett nytt 1800-tal är här! ? I vår gemensamma hemliga trädgård.

***

Ett prat med lärjungen. Hon lär sig att dyrka läromästaren. Tankar och ord charmar, jag omsvärmas och min mun spottar stavelser i kvinnliga lotusar.

- Kråksång -

Snart är ett krig över mig, och hundar skäller! Jag måste få snegla på henne, då jag är lämnad ensam i bur. Jag måste för en stund vara ett djur, en tankelös lobotomi - med känslor...

***

Nu kanske hon kan vara ärlig? Icke! Fortfarande is. Kall och bitter.

***

Då var det bevisat.

Han ägde makten att linda henne som en våt trasa runt sitt finger. Spindeln på väggen kunde äntligen mossas! Livmoders värk.

Satans barnet föds utan huvud och den heliga modern frustar likt en kärlekskrank tjur. Sakta dansar Jag fram som en filur och kikar in mellan mammans gräddvita lår - oddsen styvnar och bestämmer öden.

***

Om en timme ska det vara klart...

Nu sover jag igenom en livstid och vaknar imorgon. Tack för att Du finns, jag lär aldrig glömma dig. Men nu har hjärnstaden glömt dina klor. Igen!

***

Två dagar av saknad. Ett helvete! Kanske. - Inte en akademisk kvart. Snarare en akademisk natt. - Men i slutet av tiden lär jag vara tacksam. Att du mördar mig. (Satanisk rimfrost!)

***

Vad är en rimlig fortsättning på allt? Att fråga vilken tidpunkt lek passar sig bäst eller bara att tränga sig in? En svältande hyena i väntrummet. Doktorn väser till tösen: "Klä av dig huden!"

***

Svagt skiftande, en förtvinad minnesskärva - den förbjudna älskogen mot muren där borta. Kommer Du ihåg den en sista gång? Breven är nu brända. Kanske har jag glömt bort att jag en gång, när tiden smakade ungt offer, grävde ner dem i en okänd grav.

***

Någonstans leker helvetet. Å i livets fobi blundar Jag långsamma blinkningar. Begråt mig! Nödslaktens nödvändighet räknar poäng.

***

Förlåt, vän - lite sårad är jag ännu, men låt mig avvakta som en romersk oxe; då senare lär känslan åter vinna mark!

+ i natt lär en romersk legion göra intrång i dig...

Dödad. Lär du vara när du vaknar med tjuren. Illa smakar lusten å känslan nu. Är det så här döden låter när Hon talar? Ilsken å blå är viljan när Jag traskar bort med ryggen vänd från värmen.

Stora händer skapar grundbultar till plåtslagen trygghet. I ingenmansland finns ej kärleken, bara döda veteraner. Trots det tänker deras naglar i sista suck på kärleken till deras mödrar. Många tårar!

***

Just nu kan vem som helst få tillåtelse att vara den eller det jag skriver om. Men tro inget om mig! - att jag delar din uppfattning behöver inte vara nöten. Njut bara utan krav!

- Avsluta för stunden -

Pennan tas åter i bruk. För ord flödar. Nu när hon med litet h, hon som stal potens med sina fasoner - är död. Nerstucken! Om vi talar det annorlunda. hon och Jag vandrar inte längre i Paris tillsammans.

(Härligt är det att öva denna ordmisshandel!)

Med fast hand tar jag hand om elever. Lärjungen framförallt! Drömyrket nummer två: fostrare. Nu var Hon här igen. Tid, samt många bokstäver ägnade hon åt mig. Känns det något? Ännu för sent att säga. Vi avvaktar här med.

***

Det kanske finns mentala förlösare åt en sträng aristokrat som jag!

***

Godmorgon allvetande pöbel!

Kvinnor säger alltid förolämpat nej, innan de utropar lustfyllda Åh! Ni rodnar, blir arga, vägrar och slår ihop benen - för att senare, efter en svettig kamp, sära på dem, öppna rosen och hänge er till lusten. Blunda!

Hur kommer det sig att jag plötsligt börjar skämmas över vad jag vill skriva? Tanken börjar förstöra massor av städer i min hjärna. Det måste upphöra! Frihetstörst måste få förtur. Jag pustar ut och tänker på stunden i min ungdom då jag för första gången kände en kvinnas könslukt på mina fingrar.

***

Jag minns hur Hon brukade sätta på sig sina strumpor. Rulla upp dem långsamt, varligt och avsluta med att alltid noggrant, smekande rätta till strumporna strax ovanför knäna. För att sedan titta på mig, le och kyssa min panna. Röda läppar!

+ Ibland är man liten.

Hon lockar på mig från ett slags djup. *Skamsen* Känner jag mig liten igen och undrar om inte jag saknar bröstmjölkens trygghet.

Smärta! Det finns två liv, ett med smärta och ett utan. Sammanfogade till ett liv. Kallas inte det djävulen och Gud? Kanske är katten allsmäktig? eller inte.

***

Drömyrket är ändå torterare. Att vara en larv. Inte nått vackert, nej att få vara något man ska skämmas över och inte ens göra det - utan njuta. Njutning smakar som kyckling! *Syntax error*

Du och jag kan leka kroppar ett tag. Vi kan låtsas vara ögon som inte ser. Det regnar ute.

Jag binder fötter! Samtidigt i hjärnan... Just nu törstar jag efter hjärnsubstans. Vill bli stimulerad!

***

Tror gör jag i kyrkan, här på bloggen och i livet vet jag. Hur länge kan en människa överleva i mörker? Hur länge kan hon överleva i ljus? Vågar vi fråga.

***

Ibland undrar jag om inte du är en kemiskreaktion. Ett allt eller inget? Trygghet är ändå skönt! *** Fri? Klockan säger det i alla fall. Tiden bakbinder, och Jag börja gå baklänges. Shh, spottar flåsaren när Han ringer upp mig. Är det så här man förtjänar nackskott funderar jag.

***

Iskallt vatten flödar in och orsakar massaker.